Vart man än vänder sig så är det pepparkakor. I teven, i radion, i tidningen, i alla bloggar. Och jag inser att jag också i år kommer att bli tvungen att vrida ihop ett par plåtar med barnen. Och jag ser inte fram emot det. Jag är inte en mamma som pysslar och bakar med barnen. Jag är en mamma som förser dem med en massa dvd:n så att jag kan blogga ifred.

Jag måste bli en bättre människa.

Molly har varit på sitt andra mantoux-test idag. Till testrundan hörde också laboratorieprov, men dem lyckades jag som tur tacka nej till. Nån måtta på tortyren får det väl vara. Molly var som vanligt superduperduktig och fick sin belöning i choklad.



Efter torsdagen, då resultatet ska avläsas och Molly vaccineras, borde den här tbc-grejen vara ur världen. Skönt. På nåt sätt kändes det ändå inte helt okej att vänta med ett fullständigt friskt barn i korridoren på L3:an medan folk sprang av och an i rummena runt omkring med andningsskydd och såg ängsliga ut. Väntar mig nu ett nytt brev om några veckor där jag får veta att min dotter eventuellt utsatts för någon annan väldigt smittosam och dödlig sjukdom. Vi får se.

Kan ni gissa vem som har börjat äta kolhydrater?

Och när han doftar gott igen så får han komma hem från Bryssel. Då ska han få en kram. Och en puss. Minst.

Och sen ska jag aldrig mer klaga på lite fånig vitlöksstank. Eller gammal sprit. Nej, det är ju bara mysigt i jämförelse.

När pappa är i Bryssel dansar småttorna i soffan.

Vi har varit på kusin Leos 3-årskalas och jag tänkte att jag skulle göra Molly fin med klänning, spänne och råttsvansar:


Så här tyckte Molly:

Det blev en bra dag. Jag har ridit (på Jakke), shoppat (åt maken) och ätit sushi (från Hanko Sushi). Barnen har varit söta och krabbisen mild. Nu är det ostar och bubbelvatten som gäller. Och så sängen inom kort.

Här äter mina småttor mandarin.







Gonatt på er!

Det var kul igår! Det höll visserligen nästan på att uppstå något slags replication error när min klänning vandrade emot mig på en betydligt elegantare mannekäng, men jag gömde mig en stund bakom en krukväxt och undvek den pinsamma konfrontationen.

Nu försöker jag nyktra till så att jag ska kunna åka till stallet.



Jag tror det kan dröja ett tag.

Hörrrni, firmans lillajul i morgon. Att att.

Nu när jag ändå har retat upp mig på metron så kan jag ju fortsätta med att spy galla över LCHF. Förutom att man då börjar lukta så illa att man förstör tillvaron för alla medmänniskor med luktsinne, så är man ju nog en belastning i alla sociala sammanhang som involverar mat.

Maken undrade senast idag varför hans matintag på något sätt skulle beröra någon annan. I tell you:

• Om man äter tillsammans och den ena äter kolhydrater och den andra ersätter dem med något "hälsosammare" - visst förstör det ju lite njutningen för den normala parten?
• Om man blir bjuden på glögg och pepparkaka men tackar nej till allt utom mandlarna - visst ger man ett lite snobbigt intryck? Resten duger liksom inte.
• Om man blir bjuden på kolhydrater och äter dem för att inte vara oartig - hur roligt är det för den som gjorde "tabben" att bjuda på t.ex. världens godaste skaldjurspasta? Själv blir man ju lite till sig om man råkar servera biff åt en vegetarian även om denne av artighetsskäl skulle gnaga lite på en kant.
• Om man kommer till ett barnkalas med kanapéer, kaka och karameller och så konstaterar värdarna att "Oj nej, nu har vi inte tänkt på att ha något som passar din diet, vill du äta lite smör kanske?" - hur löjlig framstår man inte då? Folk bullar upp och så känner de sig ändå misslyckade.
• Att alltid ha specialönskemål då man beställer mat på restauranger - "Kan du byta ut potatisen mot broccoli?" SÅ löjligt. Helt i klass med att beställa hamburgare utan saltgurka när man är 3 år.

Folk med påhittade ätstörningar (talar inte om allergiker och såna som av hälsoskäl inte kan äta någon viss typ av mat) är helt enkelt fåniga och besvärliga. Jag föraktar dem lite. Och nu är jag gift med en. Men frågan är - hur länge?

Kollar på Barnkanalen på nåt som heter "Farfar fixar biffen". Snude?