Läser Sunnivas genmäle i Papper och konstaterar att hon skriver väldigt klumpigt. Kan inte vara praktiskt med tanke på yrket. Eller kanske hon inte har svenska som modersmål?

Tack för en rolig kväll! Efter nio timmar i ett konferensutrymme utan fönster satt Pappertillställningen som p i g. ALLA var ju där! Och efteråt tog Hannah med mig till motsvarande fest på finska och där var sedan resten. Hannah och jag talade om dittan och dattan, jag berättade om mitt jobb, mitt bröllop, mitt förhållande, mitt sexliv, mina barn, mitt hem, min hemby, mina föräldrar, mina svärföräldrar och Hannah talade om, ja, tja, jag är inte säker på att Hannah hann tala så mycket? Men äh, det får vi ta nästa gång!

Om det blir någon.


Taxichauffören glömde förresten sätta på mätaren när han körde hem mig. Sa att han blev så förvirrad av mina ballonger. Så jag fick själv bestämma priset, blev helt rimligt taxa på den skjutsen.

Theo läser natisaga för Molly:


Sånt här gillar föräldrar.

Ni vet den där känslan man får när man kopplar ihop någon viss musik med en viss period i ens liv? Grym nostalgi. Speciellt sånt som jag lyssnat på i tonåren väcker ett konstigt sug inom mig. En bra känlsa, liksom. Lite vemodig kanske, men på det stora hela bra. Och det är ju lite lustigt, så uppfuckad som man var i huvudet då. Fylld av internt drama och lust och längtan efter att vara snygg och cool. Hur kan jag associera den tidens musik med något bra? Tycker att "ååååh, det här lyssnade jag på när jag var ung, vild och vacker" när jag egentligen bara var ung, tafatt och jävligt sorglig. Satt i ett hörn med dåligt permanentat hår, blommig tröja och sekunda 501:or och fantiserade om långhåriga rockare.

Jag tror att det kan vara så att man när man blir nostalgisk vill minnas att man var den där coola typen som man drömde om att vara. Så när jag nu lyssnar på Paradise City så minns jag tiden som Axls flickvän. Och förtränger att jag egentligen var lika creddig som Axls frisyr anno 2009. Kommer ihåg hur jag stage divade på - öööh - Lepakko? Och knarkade och hånglade med en massa farliga, hotta och grungiga män. Lite coolt kriminell var jag säkert också. I det där nostalgilivet som jag alltså aldrig levde.

Är det nån som förstår vad jag talar om?

I morgon ska jag stå på Hanken och marknadsföra mitt jobb. Är lite orolig för att jag ska upplevas som en avskräckande gammal tant. Men dom andra som kommer är unga och snygga, jag kan gömma mig bakom dem. Titta in om ni har vägarna förbi!

Jag har ridit på Jakke. JAG HAR RIDIT PÅ JAKKE!

I natt rymde vårt tältmuminhus. Vi hittade det helt av en händelse ensamt och övergivet bakom stallet, ungefär 200 meter härifrån. Hur det har tagit sig dit är ett mysterium. Det måste nämligen ha flugit över vårt hus för att lyckas med konststycket. Kan ha sett lite märkligt ut.

Samtal igår i bilen:

Theo: Varför är hajar dyra?
Maken: Det handlar om utbud och efterfrågan, det får du lära dig om sen på Hanken.
Jag: Theo, vill du studera på Hanken sen när du är färdig med skolan?
Theo: Vad är Hanken?
Maken: Bra, dit bara med andra ord.

Vidare konstaterade vi att vi inte ska pracka på vår son någon viss utbildning, han ska få välja helt fritt. 

Mellan hanken, poli, medi, och juri.

Nyss hemkommen från superlyckad middag i nyremppat kök med sju vuxna och 9 barn. Så yrt, gott, spontant, skvallrigt och härligt. Och nu vill jag flytta till Grani.

Oikotie.

Vad händer? Det är fortfarande svinkallt. Men nyss flög precis ALLA flyttfåglar här förbi igen, men nu med riktning nordost. Ångrade de sig?

Klicka på bilden och ta fram förstoringsglaset så ser ni kanske dem.


Ett jäkla kackel.