Vi är inne i en Rice Krispies-period och hela familjen äter det både morgon och kväll och ibland till middag också. Förbannat gott med hemgjord äppelsylt. Maken har dock den dåliga vanan att sörpla i sig överloppsmjölken direkt från tallriken och han behövde inte göra det mer en en gång framför barnen innan de tog efter. Men Molly äter hela portionen på det viset.




Behöver jag säga att jag är lite störd?

Barnen plockade lite äpplen åt oss och så gjorde vi den där mumsiga äppelmarängen i senaste Birka. Här har ni det i bilder.

Det här inlägget av mami satt fart på mig och tidigt i morse åkte vi iväg till Sarfvik för att hälsa på en gammal bekant.


Det var min första kärlek Jakke som jag äntligen fick återse, efter ca 13 år. Han är numera 25 år gammal och pigg pensionär, men det skulle man aldrig gissa. Mycket välmående och nöjd verkade han. Och jag blev utlovad lite tid på hästryggen också, om någon vecka kanske. Det hade jag inte ens vågat drömma om.

Fina, fina Jakke!

Fast Theo var mer imponerad av vattenpölarna.

Tidigare idag åkte vi till holmen en sväng för att plocka lite kantareller och umgås med barnens famo och fafa.





Vi funderade också mycket på det här med vårt boende. Läget på vår hyreslägenhet är rätt så unikt och för första gången bor vi såpass stort att det kan ligga ett mjukisdjur på golvet utan att man genast snubblar på det och faller och dör. Och även om vi har sjabbiga plastmattor i badrummen och ett extremt halpis 90-talskök, så stör det mig inte. Det är liksom ingenting som låtsas vara nånting i den här lägenhet. Man känner inte något som helst krav på att försöka imponera på någon. När det dessutom inte är vårt eget, så kan man helt kallt strunta i alla renoveringstankar och bara anmäla direkta fel och söndriga saker åt disponenten. Och jag känner ingen inredningspress heller, inget som gör att jag upplever att vi borde uppdatera möblemangen. Det är helt enkelt kravlöst. Men ändå mysigt. Och väldigt vacker utsikt. Och tyst. Och lugnt.

Här kunde jag alltså tänka mig att slå mig ner för en längre tid. Men då skulle vi gå miste om eventuella värdestegringar och avdragbara räntor. Med den här hyran kan vi knappast syssla med någon omfattande placeringsverksamhet heller. Så man borde slå till och köpa en kåk pretty soon. Vilket betyder flytt till mindre med sämre läge. Men kanske snyggare inuti. Och eget.

Och så här håller vi på.

Om nån har en lösning på hur vi skulle kunna bo kvar här utan att det ekonomiskt sett skulle vara det mest idiotiska två människor någonsin gjort, så tar jag mycket gärna emot lite råd.

Men först ska jag sleva lite äppelmarmelad, gjord på äpplen från vår trädgård, i burkar.

Idyll.

Här står maken och kokar äppelmarmelad på fallfrukt.


Jaha, jep jep, just så, vad sysslar ni med då? Så här en lördag kväll.

Haha, kolla 15. Är det nån som försöker skoja med mig?

Jag hinner inte blogga för jag har fullt upp med att trycka i mig mat. Det är så skönt att må bra igen. Ni kan inte ana hur mycket mat det ryms i mig. 51 kg är ett minne blott.

Förresten, jag fick ett fantastisk mejl häromdagen. Det finns en företagsam mamma som kör hem husmanskost åt folk här i knutarna och jag lade genast in en beställning på två kilo mat som borde anlända på måndagen. Om det här visar sig vara den succé som jag misstänker att det kommer att bli, så tänker jag aldrig mera laga mat. Nånsin. I hela mitt liv. Som jag ser fram emot det! Det är som att vänta på frälsaren.

Healthy Deli, lägg det på minnet.

Maken leker djurbutik med Theo.

Theo: Pappa vad vill du köpa?
Maken: Hmm, en panda kanske.
Theo: Jo det går bra, här varsågod. Vad vill du annat köpa?
Theo: NEEEEEEEEJJJJJJBUUUÄÄÄÄÄÄ!!!! PAPPPPPAAAAA, MOLLY STÖR! HON TAR DJUR UTAN ATT BETALAAAAAAAA!!!!!! (Misshandel av lillasyster.) BUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!
Molly: BUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!
Maken: Lugn, lugn. Pappa betalar ALLA djur som Molly tar.

Jaja, pappor och döttrar.

Aptiten är tillbaka. Lite synd på ett sätt, för när jag vägde mig i morse stannade vågen på 51,0. Det är ju typ ingenting. Några dagar illamående till och min vikt kunde ha börjat med en fyra. Tänk!

På jobbet räknade vi ut att jag kunde gå ner ytterligare fem kilo och först då tangera nedre gränsvärdet för mitt normala BMI. Och alla vet vi ju att det är just det som är målet, väga så lite som möjligt utan att det är sjukligt. Eller hur?

På jobbet delar jag rum med tre andra unga kvinnor. Idag framgick det att vi förutom rum även delar gynekolog. Tänk, det finns en karl som har full koll på oss alla fyra. Eller, vad är det nu att tänka på.

Kan bara inte låta bli att fascineras en smula av tanken.