Theo äter ingenting som jag har rört ihop, men vissa dagar försöker vi i uppfostringssyfte lura i honom lite i alla fall (han kommer ju trots allt att vara tvungen att leva med min matlagning en ganska låg tid framöver). Idag ville han absolut pussla när vi skulle äta middag och då kom maken på den strålande idén att Theo för varje gaffel han åt  skulle tilldelas en pusselbit. Det gick som smort, Theo åt och pusslet framskred. Hahaa, det var ju listigt av oss det här, tänkte vi när tallriken var tom och pusslet klart. Då spydde Theo upp maten på bordet. Överlistade igen.

Det blev julafton hemma med våra små nissar.


Det var inte vad vi hade tänkt oss, men vi åt och drack gott och fick t.o.m. besök av julgubben (som av någon obegriplig anledning talade åländska) medan maken var på toaletten. Han (julgubben alltså) hade en paralyserande effekt på våra ungar, vilket faktiskt var riktigt behagligt. Noga med att inte sabba något på slutrakan, knäppte Theo händerna i knäet och svarade ja på alla frågor utom när julgubben undrade om han skulle vilja sjunga en sång. Då blev det ett bestämt nej.

Barnen tycks sin ringa ålder till trots (eller kanske just därför?) vara sanna materialister och de njöt av julklappsutdelningen för fulla muggar. Det gjorde vi med, det är ju så roligt att se dem glada! Jag tror bestämt att vi måste ge dem saker oftare. Då växer de nog upp och blir harmoniska och lyckliga människor!






På juldagen satt vi mest inne och lekte med julklapparna.



Men på kvällen kunde vi åka till Kyrkslätt för att fira juldagen hos momi och mofi. Det tyckte barnen var mycket roligt och med oss hem hade vi många kassar fyllda med idel succéer.

På annandagen höll vi oss bara hemma och gjorde endast ett par vändor ut på gården. Den ena med lätt hjärtklappning eftersom Molly hade satt något i halsen och vi fick rusa ut på bakgården i långkalsongerna för att med hjälp av centrifugalkraft försöka få ut det oidentifierade föremålet. Där stod maken strumpfota med ett stadigt grepp om Mollys ben och snurrade runt henne i värsta dödspiruetten. Jag var handlingsförlamad och kunde bara tjuta "gör något" och vifta med armarna. Ut kom till slut en sådan där plasttråd som prislappar sitter fast med. Ingen värre kvävningsrisk alltså, mera obehag i halsen, men det visste vi ju inte. Efteråt rann vi ihop i små darrande geléhögar medan vi återhämtade oss från chocken. Gör aldrig om det Molly! sa vi. Och det sa vi idag igen när hon hade hittat en bit hamburgerbiff under Theos stol och satt den i halsen. Och lite senare på nytt när hon hittade en torkad makaron. Gud att jag väntar på att ungen ska få lite mera förnuft. Och tänder!

Nu är sjukläget det att vi alla är snoriga. Rankingen är ungefär så här (ettan är snorigast):

1. Theo
2. Molly
3. Jag
4. Maken

I morse var vi ändå på promenad (enligt Theos önskemål till hästarna och havet), men annars har det varit innelek som gäller. Vet ni vad det här är:

Så här glad blev vår skruttgubbe när han som tröst fick öppna gumi Olgas julklapp redan på förmiddagen.


I paketet fanns nämligen en hysteriskt rolig badbläckfisk med propeller. Världens bästa medicin!

Så här lämpligt till jul har jag dragit på mig ett släng av svinkoppor. Det är faktiskt svinäckligt och ytterst smittosamt. Hoppas jag inte smittar ner julskinkan.

Försök göra det där med hesaren!

Vi var just på WeeGee och kollade på leksaksmuseet. Det var riktigt fint. Studerande, pensionärer, arbetslösa och värnpliktiga fick som brukligt 20% rabatt på biljettpriset. Då jag frågade om rabatten även gäller vårdlediga skrattade kassatanten till och sa bestämt "ei". Okej, förlåt att jag frågade, tänkte jag. Men varför är det egentligen så? Vet nån? Jag förstår det där med pensionärer och värnpliktiga, men varför får inte jag samma rabatt som studerande och arbetslösa? Samma socialpummigäng tillhör vi väl alla, och vårdbidraget är inte precis någonting att hänga i julgranen (höhöh). På tal om den förresten:


Så här tidiga har vi aldrig förut varit med granen! Det är lite skrämmande. Snart börjar vi väl släpa in den redan i november.

Maken jobbar med en kille som härstammar från Pedersöre och det tycker han att är kul. Följaktligen blev också Theo i ett mycket tidigt skede medveten om detta. Här är Theo 1 år och 4 månader.

Vi diskuterar julgransförsäljarens mustasch.

Theo: Jag har ingen mustasch.
Jag: Nä, små pojkar har inte, men sen när du blir lika stor som pappa så får du!
Pappa: Nähä, man rakar bort den.
Jag: Nåjo, visst, alla farbröder som inte vill ha skägg eller mustasch rakar sig i ansiktet.
Theo: Flickor också!
Jag: Nej, flickor behöver inte för det växer inte hår i ansiktet på flickor.
Theo: Men på doms ben! Dom måste man raka.

Wtf???!! Hur är han så här upplyst?? Själv har jag världens klenaste hårväxt på benen och jag tror inte att han någonsin har sett mig raka dem (obs. betyder inte att jag inte skulle göra det). Vad diskuterar de riktigt på dagis? Herregud, jag som tyckte det var brådmoget med lågstadieflickor som sminkar sig. Men dagisflickor som rakar benen, jeez.