Det var förstärkt säkerhet när jag var ute igår. Ryktet om månadens blogg hade väl spridit sig.

Shirley Temple? Nej, det är bara jag som ska på fest. Nu får det varken blåsa eller regna mer idag. Förstått?

Min svägerska Martina är en synnerligen skärpt kvinna som för ett år sedan, medan hon var mammaledig med sitt andra barn, doktorerade i biologi (någonting med celler och proteiner och en massa komplicerade termer) och nu forskar hon vidare på ett labb någonstans i Vik. På basen av alla de vackra tal som hölls av diverse handledare, chefer och kolleger på karonkan, har jag dragit slutsatsen att hon är mycket duktig på det hon gör. Men det finaste med Martina måste nog ändå vara hennes spontanitet och sköna hjärnsläpp. Just nu ligger hon hemma och vrider sig i ångestplågor pga. en lustig liten incident under dagens seminarium.

 

Föreställ er det här. Martina sitter bland 100 andra forskare och professorer och lyssnar på en föreläsning om ett protein. Detta är ett protein som har påträffats enbart i hjärnan och i testiklarna och eftersom Martina tidigare läst om andra proteiner som rör sig just i dessa områden, så sitter hon och grubblar en stund på det sambandet. När föreläsaren i slutet av föreläsningen frågar "Are there any questions?" är det ingen som räcker upp handen. Inte förrän Martina plötsligt ser sin egen arm sakta resa sig (hon menade att det var någonting som hon inte kunde styra, det bara hände). Och tacksamt konstaterar föreläsaren att det tycks finnas en fråga och alla vänder sig och tittar på Martina. Nu är det bara att köra på och Martina harklar sig och förklarar att hon har hört om andra proteiner med samma beteendemönster som det diskuterade proteinet, vet föreläsaren månne varför dessa finns enbart i hjärnan och testiklarna? När föreläsaren inte svarar direkt hör Martina sig själv fortsätta på frågan med "Is it because men think with their...". Pang. Där kom det. Det hörs visserligen lite spridda skratt men stämningen blir pinsam. Martina inser hur vansinnigt fel forum det är för ett under bältet-skämt och sitter högröd i ansiktet och försöker sjunka genom golvet.

 

Nåväl, det skulle ha kunnat vara riktigt roligt ändå. När publiken gick ut ur salen kunde någon ha dunkat henne i ryggen och sagt att det är ju antagligen just så som det är, "men think with their..., you nailed it"! Men ingen sa något. De egna kollegerna från labbet kommenterade liksom inte hela händelsen. Alla fortsatte bara som om ingenting hänt. Den enda som sa något var en halvbekant som konstaterade att det var en intressant fråga och att "you got really red in your face". Och Martina ville bara dö.

 

Så nu ligger hon hemma och våndas, varje gång seminariet smyger sig in i tankarna får hon lust att knivhugga sig själv. Och det finns ingenting hon kan göra för att få det ogjort. De här 100 personerna som satt i salen kommer hon säkert att träffa upprepade gånger och hon kommer för evigt att bära kikkeliskämtstämpeln i pannan. Vi får hoppas att det kanske ändå, trots allt, eventuellt kunde vara en aning, ens en liten gnutta, om inte positivt, så i alla fall uppfriskande. Det måste det ju vara!

 

 

(Jag kan inte sluta fnissa åt det hela!) (Och fundera, men är det då så att...?)

Jag tror att Molly siktar på en karriär på catwalken. Häromdagen, när jag satt och åt min sedvanliga lunchsallad, hittade hon ett rucolablad på golvet. Det tuggade hon lyckligt på i ungefär en kvart varefter hon fick kväljningar och tänkte spy upp det. Och, correct me if I'm wrong, men är det inte just så som varje framgångsrik toppmodell avnjuter lunch?

Håll tummarna för att hon ärvt längdgenen av sin far!

Ibland när jag har lagt Molly att sova ute i vagnen och det är så tyst, så tyst och onaturligt lugnt och skönt här inne, så märker jag att jag har glömt sätta igång gråtlarmet. Damn, det var alltså inte verkligt den här gången heller.

Det står en massa djur på vårt badrumsgolv och dem får man absolut inte fälla för de har palaver (enligt Theo).

Biffen skrev för en tid sedan ett inlägg där hon gjorde en mental note om att köpa lite prylar till pojkvännen så att han skulle likna hennes stora idol Jocke i Kent. Blev lite inspirerad, jag kanske skulle ge en peruk och ett gymkort åt maken i julklapp?

Igår gick jag på sådana övervarv att jag hade svårt att formulera mig och jag glömde totalt bort att berätta att vi blev "underhållna" av antagligen världens sämsta stand up-komiker före sändningen skulle börja. Han hette Sami Hedberg och hans skämt var i stil med att Kimi Räikkönen har knarrig röst (kändes väldigt fräscht och nytt), på landsbygden vill alla karlar måka till kråkel (och?), finlandssvenskar har pengar och heter Tjoffe, Bibbe, Bolle, Nalle (herregud, det hade jag aldrig tänkt på, sjukt fyndigt och roligt att ta upp detta!) och så släppte han fram en liten glimt av sitt hat mot tvångssvenskan (antar jag) när han med föraktfull röst väste fram att han i 10 år jobbat på hotell och varit tvungen att tala svenska med finlandssvenskar som i själva verket skulle kunna tala finska riktigt bra. Sedan slumrade jag till lite och vaknade först när han avlägsnade sig och folk applåderade (oklart varför).

Men att, jag kommer inte precis att hålla utkik efter den här mannens uppträdanden.

Såg ni mig i Idols???!!!! Titta här:


Uuuuuuuuuuuu!!! Martina (svägerskan) och jag trotsade vädret och åkte iväg till Operahuset för att se på Idols (Martina hade fått två biljetter av Sarza) och det var verkligen värt det. Så här såg det ut när vi körde till stan (vi glömde ta bort isbitarna från vindrutetorkarna, man såg ut bara genom en liten springa vid vindrutans kant):


Men det gick fint. Vi parkerade på Tölö torg och framme vid Mannerheimvägen var vi ganska blöta och utmattade. Man borde kanske ha haft hundspann. Temat var ju ganska misslyckat, men skit i det, alla var jävligt bra! (Utom Kalle, han ser ut som en seriefigur. Eller nån från Tolkiens Midgård.) Men bäst var i alla fall Pete och Anna, som vanligt. Och båda gick ju vidare, så vi fick valuta för telefonräkningen.

Sällsynt lyckad kväll! (Ända tills Martinas bil fastnade i en snödriva på vår parkeringsplats.)

Eftersom Theo inte ställer upp på bild mera (i.a.f. gratis, det kostar ungefär en chokladstång, två chokladkex och en näve muminkex om han ska ställa upp på photoshoot, vilket han gjorde idag, men mer om det närmare jul) så måste jag ta en bild på en bild av Theo för att få lite jämvikt mellan barnen här på bloggen. Herregud vilken monstermening. Nåja, får jag presentera...