Innan jag hann posta inlägget nedan vällde en ny våg av ångest över mig. Den här gången var det Idols och Eppu Jävla Normaali som var orsaken. Fy fan ändå vilket tema! Det enda positiva är att min idol Pete inte var särskilt bra idag. Det är nämligen så att ingen människa som är i sitt esse i en Eppulåt någonsin kunde vara en idol i mina ögon. Jag skulle ha tappat all respekt för honom om han skulle ha överglänst de andra idag, så som han gjort i de tidigare sändningarna. Way to go Pete!

Idag lunchade Molly och jag med ett par av mina jobbkompisar och jag fick någon slags konstig snedtändning av min Picnic-latte (jo jag vet, sjukt otrendigt med latte, men jag tycker egentligen mer om mjölk än om kaffe så jag tänker inte låtsas något annat (och med tanke på min reaktion (läs resten av inlägget) så skulle det kanske vara skäl för mig att hålla mig till helt plain mjölk)). När jag kom hem hade jag grym ångest och panikattacksymtom. Det susade i öronen, blodet rusade i kroppen, hjärtat bultade och jag kände ett otäckt tryck över bröstet. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och jag trodde att det var för att jag saknade mitt jobb så mycket, men kom lite senare underfund med att PwC nog visserligen är en trevlig arbetsgivare, men kanske inte SÅ trevlig ändå. Hur som haver så kom maken tidigare hem från jobbet, lät mig vila ett par timmar i sängen och nu är jag återställd.

Fan, det borde vara triangel på det där giftet!

Idag kröp Theo upp i min famn med en bok och sa "Mamma, jag är beredd. Läs nu!".

Nu har vi röstat. Det var så ruskigt väder att vi måste ta bilen till röstningsstället.


Theo och Molly var också med.


Theo sa "Jag vill ha min tutasi med när jag röstar".


I vallokalen mötte vi våra pensionerade ex-grannar och en massa andra pensionärer. Theo fick inte följa med in i röstningsbåset för att, för att, ja. Vet inte riktigt. Kanske kunde han ha påverkat mitt röstande? Eller skvallrat för min man om jag inte röstade på den överenskomna kanditaden och så skulle jag ha blivit uppspöad hemma? Man ska inte underskatta en tvååring.

Kalle - basist
Wellu - roudare
Koop - soldat
Vesa - försäljare i Musta Pörssi
Pete - IDOL!!!!!!!!!!

Theo har börjat klä på sig själv på dagis. Tanterna säger att de inte har hjärta att rätta till kläderna när han så bussigt har dragit på dem på egen hand. Nu undrar jag bara hur sjutton han har lyckats få fast den där dragkedjan och alla knapparna också.

Så här såg det ut för ett par år sedan (ifall detta skulle ha undgått någon):

Theo dyker

Theo framrycker

Natten till igår vaknade jag till ett ohyggligt vrål från supgrannens lägenhet. Det lät som en människa som var helt utom sig av skräck och/eller raseri och på basen av smällarna och slamret som hördes höll på att förinta hela inredningen. Det var alltså någon som löpte amok med besked och jag kunde riktigt känna hysterin genom väggen. Med hjärtat i halsgropen satt jag i sängen och lyssnade. Nu skulle någon bli mördad. Jag visste att något i den här stilen skulle hända förr eller senare, it was bound to happen, så som de har hållit på där på andra sidan väggen under de två år som vi har bott här. Dessa underliga nersupna varelser som gästar supgrannen vilken tid på dygnet som helst, övernattar ibland, lyssnar på finsk pop/rock/iskelmä (destruktivt beteende) och röker fruktansvärda mängder röd LM. Ett gäng arbetslösa nollor i varierande ålder utan familj, framtid eller omdöme. Supgrannens lägenhet fungerar liksom som någon slags märklig förlängning på närkrogen och erbjuder en ypperlig plats för spritorgier som inte tar slut vid pilkkun.

Nåväl, innan jag hann besluta mig för om jag borde ringa polisen eller inte, så slutade oljudet och eftersom jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om min grannes hälsa, lade jag mig ner med lätt hjärtklappning för att försöka somna om. Nästa dag försökte jag kolla efter livstecken hos supgrannen och funderade på hur man märker om det ligger ett lik i en radhuslägenhet. I höghus luktar det ju rutten människa i trappuppgången (har jag läst), men hur är det med radhus? Om någon har haft ihjäl supgrannen, när kommer det då att märkas? Under förmiddagen rörde dock supgrannens bil på sig och då antog jag att han kanske levde trots allt. Fast iofs kunde ju mördaren ha tagit supgrannens bilnyckel och lånat bilen, men det kändes inte som något som jag skulle ha gjort ifall jag nyss mördat någon. Om jag nu inte skulle ha transporterat bort liket med bilen förstås. Kunde ju vara förnuftigt. Men senare fick jag ändå bekräftat att grannen verkligen var vid liv då jag stötte på honom på parkeringsplatsen och han kom och bad om ursäkt för det nattliga vrålet. Jo jag vaknade faktiskt till det, sa jag. Sorry, sa han. Det var inte jag. Jaha, jag blev nog lite rädd, sa jag. Men eftersom det tystnade ganska snabbt tänkte jag att det kanske inte var något värre. Nejnej, det var bara någon som skrek helt plötsligt, sa supgrannen med en axelryckning. Och jag vill än en gång poängtera att det inte var jag, fortsatte han.

Vadå "någon"? Det var nu "någon" som skrek i min lägenhet klockan 00.35 liksom. Vad kan man åt det att det finns skumma typer hemma hos en som skriker om nätterna? Det kan väl inte ses som hans ansvar? Själv var han var ju tyst som en mus, och det är ju huvudsaken. Stackars man, det är ju honom det är synd om. Tänk er själva att bo på ett sådant ställe. Att aldrig få vara ifred. En massa skrikande och brölande hela tiden. Dag och natt. Tungt, tungt.

Linn tyckte att Molly liknade Theo i föregående inlägg. Sökte fram ett par gamla bilder på gossen när han var i ungefär samma ålder som lillsyrran är nu. Det både liknar och sen ändå inte. Men jag är inte så objektiv. Kolla!





(Det är alltså Theo på båda bilderna ovan.)

Det verkar som om jag inte skulle ha tänkt en enda rolig tanke på sistone eftersom jag har bloggat så lite. Snart börjar jag bli orolig.

Dags att ge över åt någon ung och ivrig?