Vadå? Fruit eller nuts? Vem skulle vilja vara det? Okej okej, barnsligt.

Molly har blivit stor flicka.

Det här veckoslutet har jag (förutom att jag har tagit hand om två galna barn och underhållit dem bl.a. i Hop Lop, på gården och i parken):

• shoppat dyr (och jäkligt snygg) Tiger-rock tillsammans med maken (åt maken, tyvärr)
• städat hela huset riktigt ordentligt (ca 2,5 h och det blev mycket renare än när vi hade städerska här i 4 h förrförra veckan)
• klippt gräsmattan som var ca 40 cm hög
• varit och kollat på ett alldeles för dyrt hus
• lagat sallad med höna, chèvre och cashew-nötter
• kokat en gryta på lite bambi och egenhändigt plockad skogssvamp (i närmare 3 h, och så var det bara jag som åt eftersom jag var övergiven på lö kväll, eller barnen var ju hemma, men Theo äter inget som jag har lagat och Molly har bara två tänder)
• bakat bärpaj
• lagat svampsmörgåsar
• förkortat Mollys gardiner
• bykat minst 100 maskiner

Och nu sitter jag och chillar med detta:

How very, very sad. Men vem har sagt att livet måste vara roligt? Eller hur det nu var.

Det är inte bara längs med infartslederna som bilköerna är långa så här om morgnarna. Här står trafiken faktiskt riktigt still och då har vi inte kommit ut genom dörren ens.

Jag har varit till frissan. Första gången sedan Molly föddes! Så nu har jag liksom årets frissabesök avklarat. I november är det kanske dags för min årliga ansiktsbehandling. Dessutom har jag också funderat på att avklara mitt årliga gymbesök inom kort. Det är mycket viktigt att man satsar lite på sitt yttre, speciellt när man har hunnit fylla 30! Eller hur?

Tack Karolina för ditt stöd. Jag insåg ju snabbt att så här kan det inte fortsätta, och nu har jag varit till min terapeut, urban. Han är ganska dyr, 84 euro för 10 minuter, men jävligt effektiv. Det känns genast mycket bättre.




You like?

Jag är så trött, trött ända in i själen. Visst älskar jag mina barn, mer än allt i världen, men de suger all energi ur mig. Jag blir så tom att jag varken kan glädja mig åt dem eller något annat. De facto kommer jag inte ens ihåg när jag senast skulle ha njutit av någonting. Det kan t.o.m. hända att det mest njutningsfulla jag har gjort under de senaste åren är att bli blindtarmsopererad. Och det var ju inte himlen precis. I den här situationen, när man har lite bottenkänning och allt är svart, är det bara att göra som jag alltid gör. Koppla på autopiloten och vänta på uppförsbacken. Förr eller senare brukar den komma, men några höga höjder tror jag inte att man når längre. Utan knark.

Idag var vi på Sfp i Esbos kampanjöppning, en familjefest med Djungeltrumman, mete och ansiktsmålning. Det är nånting som kopplar fel hos Theo när han kommer till sådana här tillställningar, det börjar gå så hårt att han blir helt okontaktbar och därmed fullständigt omöjlig att kommunicera med. Och får han t.ex. för sig att Arne Alligator är livsfarlig så hjälper det inte hur mycket man än försöker berätta om Arnes alla goda egenskaper. Då måste man gå ut ur salen och följa med i dörröppningen, i famos famn på tryggt avstånd från allt det roliga.


Molly tog det lugnare. Hon sket i hela evenemanget. Bokstavligen.


Och just det, förlåt snälla rektorn, men hälften av alla 300 ballonger som guppar oåtkomliga där i taket när du kommer på jobb på måndagen, har tyvärr Theo släppt dit. Trots idoga försök att avstyra sysselsättningen gick budskapet inte hem. Felkopplingen, ser du. Utmattad och uppgiven suck.

Idag på dagis såg jag att de hade uppdaterat Theos bild på plakatet med alla dagisbarnen.



Han ser åtminstone glad ut!