Jag har förlorat livsgnistan. Jag har tappat förmågan att se saker och ting från den ljusa sidan och känner hur jag sjunker allt djupare ner i sorg och förtvivlan. Vi blir nämligen tvungna att flytta, vilket ju i.o.f.s. inte är så ovälkommet med tanke på grannen, men vi kommer att förlora big bucks på affären. Orsaken är den här ofantligt idiotiska metron. Vi har alltid varit motståndare, skulle vi vilja bo i Östra Helsingfors så skulle vi redan göra det, men vi hade inte insett att ändhållplatsen faktiskt kommer att byggas under vårt hus med en trevlig liten nödutgång i Theos skogsdunge. Där har dom smällt upp en massa stoplar nu. (Tror förresten att jag ska gå och riva upp dem i natt, det skulle kännas skönt.)

Eftersom jag totalvägrar att leva ovanpå ett sprängbygge med en bebis som sover dagssömn så vill jag bort. Genast. Men tror ni någon annan kommer att vilja bo här? Knappast. Vi kommer att få sälja svinbilligt. Sprängningar dagarna i ända och supfester om nätterna. Och efter det ett svagt darrande var 3:e minut när ett tåg kommer åkande. Och det här betalar vi för i form av enormt mycket skattepengar, välfärd, trivsel (skit i natur, skolor, dagvård och hälsovård, här ska det byggas Nordsjö!) och i vårt fall även prisras på bostaden. Det där med sämre förbindelser till stan är ju också trist, men leder ju i praktiken till att vi skaffar en till bil, så det är ingen stor grej. Vi får helt enkelt bara sluta använda kollektivtrafik.

Jag känner att det finns en risk för att jag aldrig mera kommer att kunna tala om något annat än detta, och det är ju ganska deprimerande, så en bloggpaus kan vara på sin plats. Återkommer om jag lyckas ta mig ur den här svackan. Just nu ser jag dock inget ljus i slutet av (metro)tunneln.

Vi har lite bakslag på kisikakifronten. Theo har tröttnat på både potta och tarror och numera låter han nonchalant allting flöda fritt. Ibland kan han meddela samma sekund som han tänker uträtta någonting och jag har utvecklats till något av en Lucky Luke då jag snabbare än min egen skugga får dra fram pottan för att eventuellt hinna fånga upp några droppar. Det hela är mycket deprimerande. Är det här också en karagrej? Jag slår vad om att flickor aldrig frivilligt skulle skita ner sig. Eller hur?

Theo (2 år och 3 månader) har gått och blivit mer eller mindre torr, både på dagen och på natten! Han fick en plötslig insikt förra lördagen och från att ha totalvägrat att göra något på pottan så började han mitt i allt be om att få sitta på den. Det kan förstås hända att det där lilla tarrahäftet som han får limma tarror i när han lyckats klämma ur sig något (en för kisi, två för kaki) hade något med saken att göra. Hur som helst så är vi alla mycket nöjda.

Det enda som jag går omkring och funderar lite på nu är hur länge man ska bli belönad för att man uträttar sina behov på rätt ställe. Och hur länge fungerar tarror som mutor?  Kommer han att kunna använda det här mot mig hela livet nu? Typ "kan du morsan ge mig några öl, annars pissar jag i din garderob"? Det är inte så lätt att vara förälder, det är det verkligen inte.

Det som är lite småroligt är att min man, som förstås läser allt jag skriver, gärna skulle vilja motsätta sig en hel del av mina påståenden. Men han inser ju (lyckligtvis nog) hur löjligt det skulle vara att skriva en massa nähä-kommentarer så han får nöja sig med att gå omkring och se lite sur ut. Om han nu inte återupptar sitt bloggande här och börjar berätta sin version av historien. T.ex. gällande inlägget nedan så tyckte han att han nog lade ner ca 50% av pappaledigheten på pappastuff och 50% på skrivande. Det tycker jag bestämt att vi skrattar lite föraktfullt åt. MUAHHAHHAHHAHAAA. Sådär. Jag känner lite att det är jag som har makten här!

Är det bara min man eller känner ni igen det här? Här är det så att herrn i huset är väldigt förtjust i traditioner. Främst traditioner som inte involverar resten av familjen. Typ så att han tillsammans med ett sällskap andra herrar har uppfunnit traditioner i stil med att herrsällskapet traditionellt äter valborgslunch tillsammans och detta ska vart nåntingde år gå av stapeln utomlands. Försöker man lägga in ett veto och undra vad man ska hitta på ensam med barnen under tiden så ser han bara hjälplös ut, hänvisar till att det handlar om ett traditionellt evenemang och säger att han inte kan svika kompisarna. Jaha. Och han är förstås medlem i alla traditionsfrälsta sällskap som bara tar emot honom.

Ett nytt och tack och lov hastigt övergående fenomen är (den kanske i fjol uppfunna?) seden att bjuda sin bästis på jackettlunch när man blir färdig magister. En lunch där inte ett knippe med tio stycken lunchsedlar à 8,40 räcker till (fick jag nyss veta). Och detta just en månad som denna, då jag måste ringa Kreditlaget och meddela att jag inte kan betala min visaräkning och gubben själv inte lyckas betala bilförsäkringen. Ja då passar det prima att äta lite lunch för ett par hundralappar med kompisen. Ja men han är ju skyldig honom det. Jo jag vet, suck. Och han ska faktiskt inte fira sin färdigblivning på just något annat sätt. Nej, det vet jag också. Vi skålade ju faktiskt redan en gång då han just hade lämnat in avhandlingen. En avhandling som han skrev under pappaledigheten, ni vet den där ledigheten man får ta ut för att hjälpa till hemma med bebisen. Fast nu var det ju snarare så att jag hjälpte till med hans "bebis", agerade handledare, opponent och musa. Tröstade när det kändes tungt och försökte hitta nya lösningar när han kört fast. Berömde när det började bli till nånting. Korrekturläste medan jag ammade. Och hela tiden konstant trött efter all nattlig bebisaktivitet. Ser ni det framför er? Ser ni vilken uppoffrande hustru jag är? Och vem väljer han att gå på lunch till Sundmans med? Ja ja, han är ju skyldig kompisen det, det är ju traditiooooon.

Men ändå, när det kommer till etablerade traditioner, som t.ex. att hämta en liten gåva åt kvinnan när hon just fött sin man ett barn, så tappar min karl plötsligt intresset. Han orkar nog inte med sådant tjafs. Inte duger ju ändå någonting han köper. Nähäpp. Jag kanske kan gå och köpa något åt mig själv? Vilken tur att jag ändå fick så fina morsdagsgåvor i år, annars finns det risk att man kunde ha låtit lite bitter här. Satan.

Jag köpte just ett halsband från urban a* som jag ska ha på mig på bröllopet på lördagen.

Okej, förutom Petra och Karolina är det en handfull andra som regelbundet läser min blogg. Inte så många kan man kanske tycka, men jag vill gärna tänka att min blogg är lite indie, den breda massan har liksom inte hittat hit än. Ibland är det skonsamt att lura sig själv.

Någon annan som vågar ge sig till känna?

Efter att ha kastat ett öga på plocket från HEL LOOKS i nyaste Papper konstaterade min man att orsaken till att detta fenomen existerar är att det satsas för lite på mentalvården. Och för en gångs skull håller jag faktiskt med.