Nu när Theo ibland råkar ut för situationer då folk talar finska med honom och han fattar noll, har jag själv börjat reflektera över det här med att måsta lära sig finska. Det är ju bara så jävla synd att det är just finska som majoriteten i det här landet envisas med att prata. Och vill man bo här så måste man förstås lära sig kommunicera på ugriska åtmistone på någon nivå. Men det är just det som är så synd.

Tänk om man i stället skulle tala t.ex. franska eller spanska här, skulle inte det vara mycket roligare? Det skulle man ha så mycket mera nytta av också utomlands och vid inlärning av besläktade språk. Finska är bara fult, jobbigt och svårt.

Theos ordförråd på finska:

1. Kiitos
2. Kukka (det har någon lärt honom på dagis)
3. Ääällä ååkkå kassa (snappade han upp när han fick en elektronisk kassaapparat i födisgåva och hans pappa testade micken och sa "täällä on vapaa kassa". För säkerhets skull har han numera lagt till "ääällä ååkkå Theos kassa", eftersom han just nu går igenom en fas då det är extremt viktigt att skilja på ditt och mitt. Detta sägs alltså bara i kassans mikrofon och jag tror inte att han har någon aning om vad han pratar om.)

Jag är så äcklad. Jag har irriterat mig lite på den där dunka mig gul och blå -låten som spelades sönder på en vecka på x3m, men jag kunde på något sätt leva med den eftersom jag föreställde mig att hon den där Fridamänniskan var lite go'. Men jeeez, såg ni henne just i Melodifestivalen? Vilken sällsynt avtändande varelse. Ser hon alltid ut så eller var hon bara exceptionellt misslyckad ikväll? Urrrk, äckel, nu kommer jag inte att klara av dunka mig gul och blå mer. Hoppas den är slutspelad.

Och varför är alla manliga svenska artister dvärgar? Det är också på något sätt lite synd. Eller är det så att tv gör en 30 cm kortare? I så fall ska jag verkligen hålla mig borta från tv, jag skulle försvinna helt och hållet. Fast det verkar ju gälla bara män.

Hur som haver, Björn är bäst.

Två veckor sedan den senaste bilden. Ser ni någon förändring? Försöker analysera om magen skulle ha sjunkit något, men tycker mest att den bara blivit större. Hur det nu sedan överhuvudtaget är möjligt. Nu ser jag ut som om jag skulle ha svalt en ko.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här nu, kanske har det att göra med hur hjälplös jag känner mig med min stora mage och alla relaterade besvär, men för drygt två år sedan var jag med om en uppskakande och förnedrande parkeringsincident på Skatudden.

Jag var på väg till en bokföringsbyrå för att revidera ett bokslut och hade till min stora lycka hittat en rymlig och fin parkeringsficka på en lugn gata rätt så nära byrån. Jag är ganska usel på att fickparkera under pressure (t.ex. när någon ser på), men om jag får ta det lugnt brukar jag klara mig rätt så bra. Nu råkade det sig så att en skäggig man kom körande förbi mig just som jag skulle backa in min lilla Ibiza i luckan och av någon oförklarlig anledning bestämde han sig för att stanna och börja vifta instruktioner åt mig.  Jag blev genast stressad och bortkollrad och lyckades backa in mig typ på tvären i luckan och det sket sig rejält. Jag viftade bort mannen och skulle just till att göra ett nytt försök när jag märkte att ena bakhjulet satt fast i en snödriva. Och jag kom inte loss hur jag än gjorde, inte ens fast jag skulle ha stått på huvudet. Jag försökte och försökte, men det slirade bara tomt.

Jag hade just tänkt ge upp och lämna bilen där på tvären när jag märkte att min man hade flyttat vår parkeringsmätare (en sådan som man matar in ett kort laddat med pengar i) till vår andra bil (som stod hemma på gården) och jag hade absolut inga parkeringspengar på mig.  Nu kunde jag redan känna paniken komma smygande (jag vet inte varför jag är så rädd för böter) och så brast jag ut i ymniga tårar. Där satt jag sedan, höggravid, hysterisk, hulkande och snyftande med min lilla bil på tvären i en snödriva på Skatudden.

Det hela löste sig sedan när jag tvingade min man (allt var ju trots allt ändå sist och slutligen egentligen ändå på något sätt hans fel) att komma körande med firmans paketbil och rädda mig. Han kurvade snärtigt upp paketbilen på trottoaren (paketbilar får man ju parkera var som helst), hoppade in i Ibizan, fick loss den på första försöket (jävla bil), parkerade den kvickt i en annan ficka, sprang till en kiosk och växlade lite parkeringspengar åt mig, matade in dem i närmaste automat, gav mig biljetten och fräste iväg tillbaks till jobbet. Så enkelt. Och så förnedrande.

Jag var över en timme sen när jag uppskärrad, rödögd och oproffsig stapplade in på bokföringsbyrån mumlandes något om stressiga tidtabeller. Ibland är det bara så jobbigt att vara kvinna.

Theo har gått och blivit två år. Vi väckte honom med frukost på säng på fredagen, något som kanske inte var så uppskattat som vi hade hoppats. 


Men efter ett par paket blev det genast roligare.


Och maten smakade. I alla fall kexen och godiset.


Igår var det dags för kalas och jag hade, duktig hemmafru som jag är, bakat kakan själv (inspirerad av Samarbete). Kolla!


Och på kvällen när allt festande var över kunde vår lilla tvååring ta sig ett avkopplande (yeah right) bad och svepa in sig i sin nya badrock. Visst är han söt?

Igår när jag talade i telefon med mamma måste hon mitt i samtalet lägga ner luren på bordet av och an. När hon lyfte upp telefonen igen klagade hon på ljudkvalitén och tyckte att jag lät så konstig och avlägsen. Det tyckte jag att hon också gjorde, så vi beslöt att jag skulle ringa upp på nytt. Sedan fortlöpte samtalet utan problem eftersom hon den här gången höll telefonen åt rätt håll. Sådana där små detaljer underlättar ibland.

Just så. Efter att ha googlat lite om besk smak i munnen hittade jag boven. Pinjekärnor. Det verkar som om hundratals människor har samma problem med smaklökarna som jag och alla har nyligen ätit pinjekärnor. Och på de finska diskussionsforumen är det just Pirkkas kärnor som alla har stoppat i sig. Och det gjorde ju jag med för ett par dagar sedan.

När man kollar vidare ser man att det i en belgisk forskning framgick att de pinjekärnor som orsakat smakstörningar i det undersökta fallet hade oxiderat och var oätliga. Det är just sådant man gillar att läsa när man är gravid. Jag har alltså kanske ätit giftig mat, very najs.

Ja det ser ut som om vi snart skulle få nya grannar. HoppashoppasHOPPAS att de inte röker! Kolla in Oikotie kohdenro 171354.

Igår var vi på ett bröllop med thaibuffé. Succé, supergott! Fast det hände något med mitt smaksinne. Det blev liksom något beskt kvar där någonstans uppe i gommen ganska långt bak i munnen. Så nu smakar all mat lite konstigt. Ungefär så där som när man dricker apelsinsaft efter att man har borstat tänderna, fast lite annorlunda. Undrar när det tänker gå om.

På fredagen panikshoppade jag en mammaklänning på huuto enkom för detta bröllop. Jag fick åka och pröva den först, men människan som sålde ägde ingen annan spegel än spegelskåpet i badrummet, så jag fick gissa mig till hur jag såg ut från näsan nedåt (jag är som bekant ganska kort). Det här är ungefär allt jag inte såg:

Idag hade jag besök av ett par stycken jesusflickor som ringde på dörren och undrade (på svenska) om jag tycker att man kan hitta något intressant i bibeln. Fast jag är ohyggligt ickereligiös och i smyg så där småföraktar folk som tror på gud och anser dem vara lite harmlöst korkade, så blir jag liksom helt ställd varje gång jag måste konfrontera riktiga troende. De står där och är så himla goda och fromma och fast jag vanligtvis nästan känner mig som antikristus själv, så svarar jag sedan besvärat leende "jo säääkert kan man hitta mycket bra i bibeln, men det är kanske inte riktigt min grej...vi har liksom...öh...andra...öh...skrifter vi tyr oss till, tack hej". Vaddå andra skrifter?  Vad menar jag med det?  SAOL kanske? Undrar just. Eller kanske Wikipedia. Så måste det vara, SAOL och Wikipedia, de är mina rättesnören.