...har min son öroninflammation och min granne fest (supgrannen). Beställde just läkartid åt sonen på nätet, men vad ska jag göra med grannen? Finns det månne någon motsvarande tjänst för polisbeställning? Fast dem kan man säkert ringa när som helst. Kanske jag tar och gör det nu, jag vill SOVA.

Theo kaki just i sin badibunka och när han märkte det sa han "Vem e där?". Skulle det inte vara så äckligt så skulle det vara rätt så underhållande.

Om någon nära nu dör p.g.a. tehy-uppsägningarna (t.ex. om mamma inte får de cancerbehandlingar hon behöver eller om mitt ofödda barn anländer som pytteliten prematur) kommer jag omedelbart att förlora förmågan att tänka rationellt. Jag kommer att glömma precis alla argument för eventuella löneförhöjningar och mina sympatier kommer inte att ligga på sjukskötarnas sida längre. Jag kommer att glömma att jag egentligen anser att uppsägning är ett ganska så bra sätt att reagera på ifall man är missnöjd med sitt jobb (även om jag ogillar all fackligt organiserad verksamhet). Jag kommer helt enkelt inte någonsin mer att klara av att prata med (eller ens om) en sköterska som deltagit i massuppsägningarna. Jag kommer att AVSKY och FÖRAKTA dem. Och detta kommer inte att basera sig på något förnuft, enbart känslor. (Fast hur sjukt skulle det inte vara att tänka att "ja men mitt barn dog ju i alla fall för en bra sak, på lång sikt får många andra människor det ekonomiskt lite bättre"?)

Usch, hemska tankar så här just innan läggdags. Nattinatt.

Här ligger man nu i sängen och mornar sig. 30 år gammal, med frukost på säng, nya trosor, ny parfym och datorn i famnen eftersom latmaskarna på husis inte producerat någon tidning igår. Nere i köket stökar familjen och så här på avstånd låter det riktigt mysigt och hemtrevligt. Om man inte lyssnar så noga, Theo hojtar "mera piller, mera piller, mera piller, där e pappas bisse".

Dagens festmåltid kommer Ronald McDonald att få komponera. Vi funderade lite på ett sådant där kalaspaket, men beslöt oss sedan för att vi klarar oss utan. Vi är ju ändå bara tre personer, och jag är faktiskt inte så intresserad av att gå den där köksrundan. Jag kanske aldrig mera vill se åt en hamburgare efter det. Nåja, nu kan man ju tycka att det inte låter särskilt glamouröst med hamburgare på 30-årsdagen, men det är det enda stället med bra lekhörna som jag kommer på just nu. Vi tar det där snobblyxätandet lite senare om någon månad när vi åker till Stockholm utan Theo.

Så här ser jag ut just nu. Måste definitivt stiga upp och tillbringa en timme eller så i badrummet innan jag kan visa mig bland folk. Ha det så bra och kom ihåg att gratulera mig om vi ses!

Mor och son. Ser ni vem som är vem?