Vi talade om det här med tre barn i lördags på krogen. Jag har alltid velat ha bara två, två är hanterligt, två är zen. Bebistiden är inget jag saknar och livet blir bara bättre och bättre hela tiden i takt med att barnen växer. Jag vill inte tillbaka in i det där ångestfyllda träsket igen med hackiga nätter och ett hem fullbelamrat med allsköns bebisprylar; sitter, port i trappan, babygym, blöjroskis, barnvagnar, mjölkspyor, trasor, skötbord, stelnad grötgegga, pottor, läragåvagnar och morotsfläckar. Jag vill inte köpa större hus i ett område där jag inte vill bo och investera i någon sorts familjebuss. Jag vill ha råd med barnens hobbyer och framförallt tid att engagera mig lite i dem också. Två är helt enkelt max vad jag klarar av. Två är det enda rätta för oss! Två är bäst!
Men ändå, varje gång jag hör om någon som väntar trean blir jag så illa till mods. Som den osäkra person jag är upplever jag detta som kritik mot mitt val, mot min livsstil, mot min filosofi. Är det inte alls så här man ska leva? Är det egentligen tre som är det ultimata? Kommer jag trots allt att gå miste om någonting? Är det trean som slutligen öppnar lyckans portar? Vad händer om jag inser det för sent? Ojojoj, så många treor på gång i min bekantskapskrets, vad vet de som inte jag vet?
Hjälp!
Nej uäk, inte fler! Jag pallar inte.
Ja man måste väl acceptera sina begränsningar. Alla har inte samma förutsättningar när det kommer till nerver, tålamod, ekonomi och liknande. Jag är lite för spänd för det att bli en härlig chillmamma som älskar stor familj.
Eller är jag?
Jo jag är.
Nu luktar det jättemycket trea här, Malin. Bara jag hör ordet baby vill jag skiljas, flytta till Mongoliet och hoppa från en bro. DU TÄNKER JU REDAN TANKEN!
Visst tänker jag tanken. Och spyr lite i min min. Men jag är så ängslig av mig att jag ifrågasätter mig själv varje gång jag hör om en ny trea!
Jag är också rädd för att man skall glömma hur sjukt jobbigt det är att ha baby. Typ just exakt i den fasen du nu är, när båda är ljuvliga och självgående! Än så länge har jag det i färskt minne, det här med vaknätter och blöjroskisar. Uäk, alltså.
Jag har inte glömt, är fortfarande ganska traumatiserad. Jag var ju för fan vaken i fyra år. Eller vaken och vaken, zombifierad kanske. Två år till av skiten och jag skulle upphöra att existera!
Trean kan bli tvillingar…
Four is a magic number?
Heh. Och jag som inte kan packa ner tanken om ännu en om sisådär fem år. Just nu räcker det,men då det lugnar ner sig lite med rumptvätt och sånt och jag fått prova på att jobba i några år, kan inte göra mig av med allt babystuff än,kan inte! Vi är ju trots allt ännu unga så åldersmässigt sku man ju hinna.
Vi har gjort oss av med rubbet. Och jag fyller 35 om en månad…
Jag fyllde 36 år 10 dagar efter att N föddes, så din ålder är ingen excuse.
Men då hade du inte ännu vakat i 4 tärande år! Jag tror att min verkliga ålder är 45.
I så fall är min typ 53.
Tough shit
Alltså bara mellanbarnet höll ju oss vakna i över tre år. Han började sova två veckor innan den tredje kom. Och han har sen orsakat oss sömnlösa nätter i två år, ungefär som med första. Jag vinner.
O 35. Pyh. Många har ju inte ens fått första barnet då nuförtiden. 
Men jag är en extra trött och vek 35-åring.
Jag är också kluven… tycker den här bebistiden går helt för fort… Stanna tiden för fan liksom! men sen igen, när man är vaken halva natten och går upp kl 04 (!!!, yeah u heard me) så kanske två räcker helt bra.
Jag saknar inte bebistiden alls, däremot nog graviditeterna!
För oss blev trean tvillingar…
Nu är de snart tre månader gamla. Jag hade föreställt mig den här hösten som en kravlös, stressfri, lugn tillvaro då jag bara skulle ta dagen som den kom och verkligen njuta av babytiden, vilket jag inte tycker att jag hann med de två första gångerna. Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blir det ju aldrig. Jag har i allafall fyra friska, härliga barn! Jag försöker att inte se skiten i hörnen, och det lyckas förvånansvärt bra! Ibland när jag ser folk som har två barn som impulsivt far iväg och gör nåt kul med familjen kan jag tycka lite synd om oss, som för tillfället inte kan röra på oss utan enorm planering (och packning) innan. Med bara en bebis till hade man kunnat göra mycket mer, då de två äldre är relativt självgående. Men jag fokuserar på att allt har sin tid, och även om de äldre barnen inte kan göra lika mycket som deras kompisar, så ger ändå de små bebisarna oss alla i familjen så otroligt mycket. Vi har blivit mer sammansvetsade och ja, lyckligare, som familj sen de kom! Det är liksom ett gemensamt projekt nu, vilket jag inte tror att det skulle ha varit om trean blivit bara en!
Det var alltså min upplevelse.
Ni verkar ha tagit det beundransvärt bra! Jag har på känn att det inte skulle vara lika lyckat här hos oss… För många stora egon som ska samsas.
Hos oss blev trean också tvillingar. Jag har många gånger efter det jobbiga första året tänkt att alla barn borde få vara tvilling! Det är underbart att se samhörigheten mellan mina twins. Nu är de 15 år och bästa vänner.
Det är något fascinerande med tvillingar! Men får man inte det så är det nog fint med ett syskon också. Theo och Molly är än så länge rätt oskiljaktiga. Jag undrar hur det skulle kännas om jag själv hade haft ett syskon i lite närmare ålder att växa upp med (min bror är nästan 10 år äldre)?
Tänk omedelbart på en lekpark när såna där tankar ansätter dej.
L E K P A R K.
Varje dag.
Det var ett utmärkt råd, tack!
Jag känner så igen dina tankar….men jag hade dom då när vi bara hade ett barn och funderade på tvåan! Dendär klumpen i magen när någon började vänta tvåan, huu. Och nu har vi två fina barn och jag är SÅ lättad! Tänk att vi vågade, tänk att vi fick ett till barn, och nu ”behöver” jag aldrig mera fundera att ”borde man, borde man”. Jag hoppas innerligt att jag känner såhär ännu om fem-tio år för bebistiden är verkligen inget jag kommer att sakna (vi är ju liksom lite mitt i smeten ännu). Två barn är ren jättemycket! (Och när jag nu hör att någon väntar trean tänker jag bara you crazy people, what’s wrong with you??)
Men det finns så jäkla mycket crazy people out there – kan vi vara säkra på att de verkligen är crazy??
Nå, iaf kan vi vara säkra på att folk är olika. Vissa vill ha fem barn, nån tre, för mig är två det bästa. Du måste bara figure out vad det är just DU vill;)
Jag vill ha två. Punkt.
Lita på din egen magkänsla, Malin!
Jag gör mitt bästa!
Fint skulle du klara av en till. Bebistiden är tung och inget jag direkt saknar, men den går ju så fort. Sedan kan jag med facit i hand konstatera att det inte är så stor skillnad mellan två eller tre eller fyra barn. Allt handlar om inställning.
Och jag tror att det är inställningen det också faller på i vårt fall
Du bloggar! Det visste jag inte, ska titta in och läsa rubbet NU!
tänk sen när folk börjar få fyror
Oj oj oj…
Vi funderade också jätte länge på det här och nu väntar jag alltså trean och är jätte nöjd. Vi var alltid säkra på att två räcker men sen börja vi fundera och fundera men kom ändå fram till att två räcker. Ändå kunde ingen av oss släppa tanken så vi tänkte att det måste väl ha varit fel beslut då, så vi ändrade oss. Jag tänkte mera som så att babytiden går fort och det är härligt att ha mer tid för de äldre barnen också då man e mammaledig. Men som negativt ser jag utrymmesbrist både hemma o på lande och allt blir så dyrt med tre, tex resande.
Ja just det, på lande har vi 20 m2 och barnens sängar är bara 140 cm långa. Nejnej, ryms inga treor!
Men grattis!
Va skönt att höra att andra också funderar kring samma frågor. Har alltid varit säker på att 2 är det magiska numret för oss och är jätte nöjd med situationen för tillfället. Vi har 2 döttrar på 9 och 6 år och för tillfället känns det som om allt är så lätt. Lätt att resa och göra saker tillsammans helt extempore utan att passa sovtider, mattider och utan att packa med sig blöjor, nappflaskor, barnvagnar mm mm. MEN varför återkommer tanken om den tredje om och om igen och precis som du säger när alla andra runtomkring börjar ha nummer tre. Har också funderat på ifall jag nån dag kommer att ångra att det bara blev två. Har fyllt 35 i år och vet att jag snart borde börja bestämma mig. Men ifall alla andra runtomkring inte skulle ha nummer tre skulle jag då fundera så mycket på saken? Nej kanske inte….
Ja man blir ju påverkad av andra, det går inte att låta bli att fundera på saken! Fast man försöker låta bli. Så himla dumt när jag egentligen njuter stort av att ha bara två stycken att oroa mig för!
Jag har igen varit inställd på en stor familj från första början, tre barn eller kanske t.o.m. fyra. Men just nu är jag mycket nöjd med de två vi har och för tillfället kan jag inte alls se mig börja om med allt från början, nerverna skulle aldrig någonsin räcka till. Men jag har alla mammakläder kvar, allt bebisstuff… Magkänslan är det viktiga, förnuftet får nog komma på andra plats i denna fråga.
Hos mig är magkänslan och förnuftet ganska jämnstarka. Grymma battles ibland! Just i den här frågan är de dock rörande eniga.
Vi funderade på saken här för ca ett halvt år sen, men bestämde oss för att våra två räcker. Maken har själv varit mellanbarn och är tydligen traumatiserad
Nånej, men vi tror att vi räcker bättre till för dom två vi har, eftersom vi inte precis kan kallas superföräldrar då vi vill satsa på egna hobbyn och karriär också. Och ibland är jag rädd för att utmana ödet – vi har fått två perfekta barn, tänk om något går snett? Och då skulle jag bara ha ytterligare en att vara konstant orolig över. Men det gnager nog lite ännu… kanske nångång. Eller kanske inte, vi har det nog så bra som vi har det också. Och inte är det ju sagt att det skulle vara lätt att bli gravid heller.
Ja det där med att utmana ödet är ju också en aspekt. Bäst att bara njuta av tillvaron och förtränga alla graviditeter runt omkring!
Vi var säkra på att fyra var grejen för oss men djupt långt där inne så var jag inte 100% säker, det var som om kroppen på något lustigt sätt visste det
. Som unga och nyförälskade pratade vi om att vi ville ha sex eller åtta barn men det reducerades snabbt till fyra. Man skall aldrig säga aldrig och nu är nummer fem på väg… Ojämna tal så som tre och fem är ju alltid snyggt åtminstone i inredningsväg, man köper ju inte två eller fyra rosor liksom, nej man satsar väl på tre eller fem 
.
Lycka till med att klura ut ert magic number!
Ja men ni verkar ju vara sådana fantastiska, närvarande och lugna föräldrar, hela er familj är ju rena idyllen! (Eller är det en bloggillusion?) Men det är nog sant som du säger, tre och fem ser onekligen bättre ut än två och fyra. Eventuellt inte dock ett argument som håller i detta sammanhang
Läste förresten just ut Katerina Janouchs bok Tigerkvinnan där huvudpersonen väntar sitt femte barn. Nu känner jag mig nästan som en expert på området
Bloggillusion på hög nivå,
jag fotograferar ju sällan då jag är sur och irriterad och några ljudfiler spelar jag inte heller in… jag kan verkligen inte klassas som en balanserad förälder, lite bättre ställt är det med min andra hälft, tur det.
Våra barn har sovit bra och sällan varit sjuka, det gör nog mycket. En annan stor bidragande orsak till att vi kan ha en stor familj tror jag är att vi kan jobba så mycket hemifrån, skulle vi båda två vara borta i arbete på dagarna skulle åtminstone inte jag fixa fler än tre. Man skall ju ha tid för dem också.
Ja det måste ju underlätta att få jobba hemifrån, här tycker jag att det är kämpigt att hinna till två ställen och föra eller hämta barn och ändå få ihop en 8 timmars arbetsdag. Och hur det ska fungera sen när de börjar skolan vågar jag inte ens tänka på. Alla korta dagar och skollov, hur får man det att gå ihop?
Jamen den där dagistiden är inte lätt, jag tycker det är så bökigt med hämtande, lämnande och att ha koll på alla kläder. Tycker det blir betydligt lättare sen med skolbarn! (Gällande det praktiskta alltså). Nu har vi bara minstingen halva dagar i dagis men från och med nästa år så börjar han i förskolan och då har vi alla som åker iväg samtidigt, de två mindre med taxi från trappan och de äldre cyklar en bit till sin buss. Mycket skönare och enklare när de börjar sköta sig själva.
Nu vet jag ju inte om hur ni har det ställt med skolskjutsar eller om de kan gå/cykla till skolan men som sagt, jag tycker sådana här saker blir lättare när de blir större. Håll ut, och sen kanske bebislängtan kommer av sig själv när de första barnen blivit större eller så kommer den inte alls eller så kommer en bebis bara för att den har bestämt sig för att komma.
Trots att man aldrig kan beställa ett barn så tänker man ju och den där lilla gnagande tanken, ”skall vi, borde vi försöka” som gömmer sig bakom ett bestämt nej, den är en riktigt olustig en att leva med, man vill ju bestämma sig, veta hur man skall ha det!
Ja lite större skolbarn är säkert ganska självgående. Nu oroar jag mig främst för eftisplatser och liknande de första åren.
Vi bor en km från förskolan och skolan (och 1,6 km från dagis), så det är ganska bekvämt. Men om vi skulle få en trea så skulle vi bli tvungna att flytta bort från området (med stor sannolikhet) och då vet jag inte riktigt var vi skulle hamna. Allt fungerar så bra nu, vill inte röra till det!
Jag har samma funderingar som dig men lägg till pluss ett haha
vi har alltid tänkt tre o har nu tre, men på samma vis som du känner när nån får trean så när jag hör om dem som väntar fyran eller fler så känner jagf ett sting av längtan. o då måste jag seriöst vara masochist för vi har inte sovit en enda natt på sex o ett halvt år. Och det är nog det som gör att vettet ändå tar emot. Vi fixar inte fler år utan sömn. KANSKE en sladdis sen, men jag vet inte. Nu när Lova passerat tvåårsgränsen så börjar vi märka hur livet blir lättare för första gången sen första barnet föddes. Dom är mer självgående o slmnen är bättre om än allt annat än bra ännu. Och så är det ju det där med bilen du skrev om haha. vi har ju nu en stor bil för att rymma alla bilstolar men med tre barn kan man sen när dom inte har stolar o barnvagnar i bakluckan ha en vanlig bil, man ryms. med fyra, aldrig. Inte på 18 år. O så skulle vi måsta bygga ut huset också. Oj nej. Hoppas jag aldrig blir bebissugen igen, för jag älskar ju igen spytrastiden 
Nälkä kasvaa syödessä, eller hur finnen nu säger. Men visst är det frestande när man har producerat så strålande individer hittills, varför sluta? Nå pga. av anledningar som redan listats
Treanlängtan lär ju ska slå till precis där när det verkligen börjar bli enklare.
Kanske den gör det för mig också, men just nu får jag ett svart hål i själen när jag tänker på en bebis till.
Jag har gått omkring och varit okej med det svarta hålet, men så provocerar andras graviditeter fram denna osäkerhet. Störande!
Och jag som har dåligt samvete för att jag tycker ETT barn att ta hand om räcker så bra, så bra!
Får ångest av att tänka på en graviditet till.
Jo livet med ett barn är säkert ganska skönt. Men fördelen med två är att de alltid har någon att leka med. Vilket också är skönt.
Det fick jag också, tills det bara ”blev” så. Och så blev det tvillingar. Herregud, va skönt att jag hade fel. Men det är bra nu. Tror jag.
Mitt liv ser och är så annorlunda ut i jämförelse med många andras här. Första barnet kom 2003, andra 2007 och första barnet dog ju i cancer 2010, och mitt/vårt tredje barn föddes 2011. Jag har ju ”3″ barn egentligen, men ändå bara 2 här hos mig, nu just. Så jag kan fortfarande känna att jag skulle vilja uppleva 3 levande barn samtidigt.
Ett barn kommer ständigt att fattas mig, oavsett hur många jag får. Men jag känner och har alltid tänkt att 3 barn vore mysigt. Och just nu har många vänner och bekanta 3 barn…. t.om alla de som fått sina barn efter oss.
Jag funderar mycket på, eller ja periodvis på hur dom har det, med sina 3 barn. För så skulle vi ju också ha det och inte som det är nu. Och att jag ses som 2 barnsmamman fast jag egentligen är en 3 barnsmamma, OM än på ett annorlunda sätt.
Ja herregud, ställs man inför en situation som din så får man säkert en helt ny syn på tillvaron. Jag vågar inte ens riktigt föreställa mig hur det skulle vara om jag miste ett barn, bäst att bara leva i nuet och vara tacksam för det man har!
Fast det är bra då mamman är gravid, det finns alltid en kusk då man går på middag hos andra familjer.
Basse: inte om man resonerar som Anna i Solsidan!
Tänkte också genast på Anna!
Jag har alltid tänkt att två räcker, men jag hade inte ett enda då jag fick två på heltid på köpet. Nu är trean ett måste. För mig första, för mannen tredje.
Blir det stor åldersskillnad mellan barnen? Kanske ni behöver en fyra också…?
varför blev jag Martina i förra inlägget?? Konstigt..
Jasmin är 2001 och Kasper 2003, så helt klart tänker jag ju att en fyra kanske skulle behövas. Det blir lite ensamt kanske annors. Men vi börjar med trean
Ja bäst att ta det den vägen
Jag anser att man verkligen bör LÄNGTA efter det där lilla barnet. Om man inte exakt vet, eller är osäker så skall man kanske avvakta. Alla vet ju hur mycket energi en graviditet och inte mindre ett barn slukar. Jag har nu ett barn, och länge tänkte jag att hur skulle man orka med fler barn, men nu när dottern snart är två år har den där längtan krupit sig på igen. Så två barn hoppas jag verkligen att det blir, sedan får man ta ny ställning sen. Min ståndpunkt är att varje barn skall vara verkligen efterlängtat av mig och min man, det är trots allt vi som är föräldrarna.
Längta. Jo, nog gjorde vi väl det, men inte kommer dedär barnen alltid planerat och på beställning. Två av tre (första och sista) av de våra har nog bara bestämt sig för att komma just till oss trots preventivmedel.
Usch, nu skräms du!
Men om man börjar längta först när det är för sent?
Då ÄR det ju redan för sent.
Men vad jag förstår har du alltså inte en längtan än efter en trea. Då tycker jag du ska stunta i andras treor och vara nöjd och lycklig över de två du har. Ni är mer sociala än vi, äter ute och shoppar tillsammans,har bjudningar och går själv på sådana. Det är nog säkert lättare med de två fina uppfostrade barnen ni redan har. Vår kalabalikgäng åker man inte och äter middag med om man inte MÅSTE. OM längtan sätter in kan ni ju fundera, men annors får du väl bara låna andras treor för korta stunder och lämna tillbaka dem då de börjar tjuta och bajsa. 
Själv sku jag ju bra kunna arbeta bara med att bära omkring på nyfödda/babyn, älskar små. Men det finns väl inga sådana lediga arbeten. 
Jag hoppas att mina syskon sku ha vett att få barn så småningom (eller kusiner, verkar kanske mer troligt). Nu är jag den enda i släkten som har barn och då får jag ju inte min babydos tillfredsställd ens av andras små.
Om jag i misstag får en trea kan du få komma och bära omkring på den, speciellt på nätterna!
Vilken skulle reaktionen vara om ni skulle få ett tredje barn? Ja, jag menar få, inte skaffa.
Ja det är en bra fråga. Panik skulle det ju bli. Eventuellt någon form av depression. Klart att vi skulle fixa det, men vi skulle bli tvungna att flytta och greja och göra om hela vår logistik. Vi lever från hand till mun och en föräldraledighet just nu skulle vi ha skitsvårt att överleva. För att inte tala om vårdledigheten. Mycket bökigt alltså, lockar ej.
Att flytta är ni bra på, ändringar i logistiken blir ni vana med, lite nedbantning av utgifter och voilà: inga ursäkter kvar!
Gör det nu så behöver tanken inte störa dig tills den dag då det är för sent.
Just nu skulle jag hellre skjuta mig i huvudet än skaffa barn.
Verkar som om du upplever att omständigheterna inte vore de du önskade att de vore ifall ni skulle få ett tredje barn. Jag förstår, alltid vill man ha det så bra som möjligt. Det här har inte direkt med saken att göra, men det är helt galet att levnadskostnaderna är så höga att två arbetande, högtutbildade föräldrar, som inte verkar leva vidare slösaktigt måste leva från hand till mun för att få familjelivet att gå runt.
Vi må vara högutbildade, men inga karriärmänniskor direkt
Och så sportar vi med dåliga bostadsaffärer på dyra områden. Det leder till ansträngd ekonomi. Men inte så att det skulle gå någon nöd på oss, vi kan ju t.ex. resa lite osv. Det blir dock inte ett penni över av lönen, så några besparingar har vi inte. Skulle någondera vara utan lön en tid skulle det inte finnas något att ta av.
Hm. Jag skulle bara ha ett barn, nu blev det tre.
Det är väl bara att tacka och ta emot