Veckans hang-up

Okej, har vi kommit så långt att vi är klara att diskutera Livet & barnet nu? Ni har läst tillräckligt mycket och så? Hoppas att jag inte kommer med några opassande avslöjanden, hoppa över detta inlägg om ni är spoileraversiva!

Jag vill börja med att säga att jag gillade boken. Peppe är rolig och insiktsfull och hon har en härlig distans när hon reflekterar över sig själv och sitt liv. Boken är lättsamt skriven, men innehåller en drös tänkvärda tankar, främst på jämställdhetsfronten. Språket tilltalar mig, liksom själva rytmen i boken. Både ämnet och personerna i boken är oerhört intressanta (säkert också även man inte skulle känna dem). Ändå har jag känt mig aningen brydd i ett par dagar nu, lite obekväm. Låt mig förklara.

Peppe inleder berättelsen med en klockren beskrivning av mig och min livsstil (givetvis handlar det inte om just mig, men igenkänningsfaktorn är väldigt hög) och denna typiska Esboförälder som hon målar upp är något som hon är rädd för att hon ska bli eller plötsligt vilja bli när hon får barn. Boken slutar tursamt nog lyckligt och Peppe blir inte en typisk Esbomamma. Hon lyckas bibehålla sin coolhet, även om det ibland kräver att hon inte kliver över där staketet är lägst. Det här visste vi ju alla, Peppe har verkligen inte ändrat sig ett dugg (måhända är hon lite mera lättrörd), hon har fortsatt sitt liv som förälder på ett föredömligt sätt. Och Esbo vs. stan har vi alltid skämtsamt gnabbat om, inget konstigt där heller. Men ändå, ändå känner jag mig lite olustig när jag får mitt liv beskrivet som någons mardröm. In i minsta detalj (nästan). I en bok.

Inte så att jag har gått omkring och trott att andra människor avundas mig och mitt liv, inte alls, som sagt brukar vi ofta skoja med våra coola ”stadsbekanta” väl medvetna om att var och en väljer sitt eget sätt att leva och att det ena inte är bättre än det andra. Eller är det? För nu känns det lite som att jag kanske bara är grå massa. Som att jag inte är unik bara för att jag inte strävar efter att vara annorlunda. Äh, förstår ni? Som att jag kanske är mindre värd, också som kvinna, för att jag har valt att leva som en medelsvensson. Och det gör mig som sagt lite fundersam. Stämmer det? Jag som hade det så bra.

Ja den här typen av frågeställningar går jag omkring och grubblar på. Och relaterat till det, men inte direkt till boken: Måste man vara annorlunda för att vara cool? Är det ett självändamål att vara annorlunda? Måste man vara cool? Kan man vara unik utan att vara annorlunda? Får man ha en egen uppfattning om jämställdhet trots att man inte är proffsfeminist? Finns det bara ett sätt som är rätt? Är jag mindre värd än en proffsfeminist? Är inte det lite kränkande att antyda att andra kvinnor inte förstår hur ojämställda de är? Försvinner inte solidariteten nånstans där?

Osv. osv.

Ja god natt nu, jag ska fortsätta att tvinna på. Och bara för att vara extra tydlig: Peppe – boken är svinbra och det är fantastiskt hur den har fått igång min hjärna, händer inte alltför ofta!

46 svar till Veckans hang-up

  1. Hanna skriver:

    Jag reagerar också lite på samma grej. Men kanske inte lika starkt då jag inte är hemma-mamma esbo-bo, ännu. Men om det hjälper så tror jag nog jag mera vill ha ett liv som är mera likt ditt än som Peppes! Sen tror jag nog absolut att man kan ha sin egen bild av jämställdhet. Inget är ju liksom svart-vitt och i synnerhet i förhållanden så måste man ju hitta nåt som passa för just en själva. Är det till exempel ofeministiskt/ojämställt att man tycker om ljusrött, att baka och pyssla medan ens Fästman gillar att spela Pleikka, dricka öl och titta på fotboll?!

    • malin skriver:

      Ja huvudsaken är väl att man inte tror att man blir tvungen att ge upp sig själv när man blir förälder, men jag skulle också gärna poängtera att det för många innebär en hormonell bergochdalbana som i kombination med trötthet kan resultera i en väldigt annorlunda mammaroll än man hade föreställt sig. Och då skulle jag vilja låta dessa mammor förstå att det är okej att varva ner, man MÅSTE inte fortsätta EXAKT som förut, det är tillåtet att ta en paus och fortsätta vara sitt gamla jag sen när man känner för det. Man behöver inte presterapresteraprestera för att bevisa för alla tänkbara arbetsgivare att kvinnor inte är sämre än män och för att inte svika kvinnosläktet. Man FÅR tänka bara på sig själv och familjen om man inte för stunden orkar med annat. Visst får man? Eller?

  2. Linda skriver:

    Jag sträckläste boken och tyckte jättemycket om den, dels för att den var så otroligt ärlig, välskriven och rolig att läsa och dels för att den väckte mycket tankar och funderingar, det är inte ofta jag berörs så mycket av en bok. Ganska långt lika funderingar som dina väcktes faktiskt hos mig också, därför blev jag glad av att läsa ditt inlägg. För någonstans funderade jag också på det där, är jag ocool och väldigt ”vanlig” bara för att jag i en nära framtid planerar och önskar mig just det som Peppe är så rädd för; hus (kanske i förorten), familj, bil, bullabak och hemmakvällar…?

    • malin skriver:

      Jag tror att jag har kommit så långt i mina funderingar att jag kan konstatera att det är mer än okej att vara ocool, men jag grubblar fortfarande på om jag på något sätt kan anses vara en svikare då jag väljer ett svenssonliv. (Oklart vem jag sviker, kvinnosläktet?) Är jag bara ohyggligt lat? Borde jag prestera mera? Jag märker att det verkligen är dags att sova nu… Fastnade i huuto.net. Usch så ocoolt.

      • Linda skriver:

        Ja som att man liksom kanske borde kämpa mer för ja kanske kvinnosläktet, jämställdheten. Kanske det är just det man borde… Men jo, kanske bäst att sova på saken.

  3. Anonym skriver:

    Jag tror att förklaringen är ganska enkel. Kommer du ihåg det där personlighetstestet du gjorde för ett tag sedan? Du blev ju en ESTJ. De flesta människor är SJ, vilket betyder att de flesta värdesätter praktiska saker samt ordning och reda. Eftersom majoriteten är såna ser medelsvenssonlivet ut på ett visst sätt. För den som inte har SJ i sin personlighetstyp kan medelsvenssonlivet te sig tråkigt, eftersom ideallivet kanske handlar om att ha möjlighet att göra spontana grejer, jobba i organisationer där hierarki och regler inte är så viktiga o.dyl. Människor som till sin personlighet inte i första hand är praktiska kanske hellre drömmer om en gammal bil än om en ny Volvo. Eftersom det som är nytt och kreativt i allmänhet uppfattas som coolt kanske icke-traditionalister uppfattas som coolare än traditionalister. Det som är mardrömmen för en kan vara drömmen för en annan. Det handlar om olika sätt att fungera och tänka som leder till olika prioriteringar i livet.

    • malin skriver:

      Ja men det låter som en vettig förklaring, det behöver ju faktiskt inte vara svårare än så :) Men säg, kan man ändra personlighet eller är man samma livet ut?

      • Micaela skriver:

        Jag hakar, som vanligt, på ett sidospår. Jag har gjort samma personlighetstest som du ett par gånger – och svaret är; jo. Man kan byra personlighetstyp, det är ovanligt, men det händer. Jag är en av dem som bytt personlighet.

        • malin skriver:

          Okej, följande fråga, om man råkar vara en ganska lame ESTJ, ska man då sträva efter att bli något snärtigare?

          • Anonym skriver:

            Men du är ju inte lame! Du har ju radhus och så, men du är ju ganska kreativ hemma tycker jag!

          • malin skriver:

            Där hemma där jag omger mig av vita Ikea-spånskivor? Fick en kommentar då vi flyttade av en kompis som tyckte att alla våra hem ser likadana ut. Vet inte exakt vad hon menade, är det en dålig sak? Ska man sträva efter förändring och variation? Nu är jag definitivt inne på ett sidospår :)

          • Basse skriver:

            Radhus i sig är inte automatiskt mesiga. Visst finns det fisiga radhus och radhusområden men det finns fisiga höghus också så det understa ruttnar. Även inne i stan…

            Vi var och kollade på flera jävligt colla 60-talsradhus innan vi köpte men det blev ändå höghus i Tölö.

          • malin skriver:

            Är man mera jämställd i höghus än radhus? :)

  4. Anna skriver:

    Skönt att du orkade ta dig tid Malin och skriva ner så mkt av de tankar som också väcktes hos mig när jag läste boken (skulle liksom inte ha kunnat strukturera upp mina tankar bättre själv). Jag funtsa också en del på det här med coolheten. Alla vill vi säkert vara coola. Eller jag vill va det iaf. Men sen tror jag att vi alla sätter in heeelt olika saker i det här med coolhet. För mig är det inte det minsta coolt att bo i Rödbergen och leva city-liv och gå på release-fester, och nu vill jag inte att nån ska missförstå mig. Jag har alltså inget alls emot Rödbergen, city-livet och festerna. Inte alls. Jag tycker det är helt fantastiskt att man lever så om det är det man vill (och jag är säker på att det är det Peppe vill). Det som jag istället tycker är coolt är att bygga det där egna huset nånstans på vishan (kanske i Kyrkslätt eller Sibbo), köpa en egen tomt, ha ett eget land med grönsaker och en egen liten bondgård där det ryms några getter, en häst och en ilsken gammal shettis. Det är coolt för mig, för det är det som jag vill. Förstår samtidigt att de flesta människor i min omgivning skulle tycka att det är fullständigt ocoolt, men det gör mig inget. Huvudsaken jag är nöjd. Och huvudsaken Peppe är nöjd med sitt. Win-win situation. Jag kände aldrig när jag läste boken att Peppe skulle döma Esbo eller de som vill leva ett annat liv än hennes. Jag tror överlag att människor som är glada och lyckliga med sitt eget inte tittar ner på varandra och pekar finger och inte heller att vi behöver bli provocerade av andra som inte lever som vi. Om det nu då inte råkar vara så att nån annan kanske har det där som vi egentligen går omkring och drömmer om men inte riktigt vågat leva ut. Då tror jag att det kan vara fruktansvärt provocerande….

    Eeh, nå ja, vet nu int riktigt vart jag försöker komma. Gillade boken massor, höll med om en del, höll inte med om annat, men överlag tyckte jag att det bästa med boken var att den fick mig att funtsa över vad det är jag vill. Var vill jag vara sen när jag har barn, hur vill jag att förhållandet ska se ut osv. Jag är inte så där hemskt intresserad av jämställdhet egentligen utan jag tycker att var och en ska bejaka sin egen identitet. Gillar du som kvinna att baka bullar och sköta barn ska du väl göra det, gillar du att jobba i högt tempo och ha tio bollar i luften samtidigt ska du göra det. Bara att se till att hitta konsensus med sin partner om hur just ”vi vill ha det”. Lättare sagt än gjort förstås….:)

    • malin skriver:

      Men det är ju helt sjukt coolt att bygga eget och ha en liten bondgård! Det är ju inte alls att smita över där staketet är som lägst (något som jag själv är väldigt bra på). Och nej jag tror inte heller att Peppe dömer andra (eller det vet jag att hon inte gör), men håll med om att en medelsvensson inte framställs som något eftertraktansvärt, snarare tvärtom :)

  5. Ninni skriver:

    Jag tycker inte att man kan sätta tydliga gränser för vad som är coolt och vad som inte är. Alla föredrar ju olika saker. Men det som däremot är mycket coolt är att våga förverkliga sina drömmar och göra just precis det man vill, bygga upp just ett sådant liv man själv vill ha, utan att bry sig om vad andra människor tycker och tänker. Det är coolt.

    • malin skriver:

      Ja men det tycker jag med, men boken ger mig vibbar av att man borde tänka mera på jämställdheten i samhället än egen bekvämlighet och eget välmående då man fattar sina beslut. Vilket leder till att jag är en stor jämställdhetssvikare, en roll som jag inte alls vill ta på mig eftersom jag själv har en helt annan uppfattning om vad som gör oss jämställda eller hur vi ska nå dit.

      • Hanna skriver:

        Den här delen av feminismen, att man skall vara så sjukt solidarisk med vad som är ”rätt”, har jag också väldigt svårt att ta till mig. Att jag sku borda ”offra mig” för kvinnosläktet genom att inte stanna hemma med mina eventuella framtida barn eftersom jag då skapar en sämre chans generellt för kvinnor på arbetsmarkanden. Nja, jag köper inte det riktigt. Är inte det liksom grunden i jämställdhetskampen att alla ska ha samma möjligheter och just kunna välja det liv dom vill. Inte det att man nu måste göra på ett visst sätt för att det kanske någon gång i framtiden skall bli jämställt?! Oj det blev lite flummigt…

        • malin skriver:

          Nej inte alls flummigt, just så tänker jag också! Men så får jag mig ibland tankeställare som den här boken och undrar om det bara är naivt av mig.

  6. Annika skriver:

    Jag håller med Ninni! Fast jag är kanske värsta mommon men jag tycker att det väldigt högstadie att fundera på vad som är coolt, vem som är cool och vem som inte är det. Är det någon skillnad liksom? Vi är alla vuxna människor med olika drömmar och preferenser i livet, och vacker så. Någon trivs i Rödbergen, någon annan i Esbo, det är väl bara fantastiskt att alla vill lite olika saker. Det som jag däremot tycker att är sorgligt (och ocoolt, hehhe) är om man tappar bort sina egna drömmar och sitt eget ”jag” bara för att man försöker leva enligt någon norm (eller icke-norm).

    • malin skriver:

      Så är det, man ska inte ge upp sina egna drömmar, du har så rätt. Det borde väl få vara så enkelt.

  7. Anonym skriver:

    Man kan inte byta personlighetstyp. Men inga test är ju hundra procent sanning utan de ger en fingervisning. Och man kan ligga på gränsen med vissa grejer så vissa test ger ett utslag medan andra ett annat. Men helt byta personlighet, det kan man nog inte. Men däremot ändras man då man blir äldre, vilket betyder att en som varit väldigt strukturerad som ung kan bli lite mer spontan som äldre och tvärtom. Och det här med att vara ”unik”, jag vet inte. Peppe passar ju också in i en stereotypi. Och jag håller med om det där att man själv väljer vad man tycker är coolt och inte. Hannah.papper.fi har någongång skrivit att hon sätter på mascara då hon går till svinhuset och det tycker jag är fruktansvärt coolt.

    • malin skriver:

      Ja jag undrade främst om jag kan sluta anstränga mig och hänvisa till min personlighetstyp :) Vore ganska skönt!

  8. Housewife skriver:

    Jag tycker precis som Annika att det är väldigt högstadie att fundera på vad som är coolt eller ocoolt. Man gör ju det man själv vill. Vi ville bo i stan innan barn, men då vi fick barn valde vi att flytta bort från stan för att vi anser det vara en trevligare uppväxtmiljö, lätt att kasta ut barnen på egen gård, inga problem med att söka parkkis en halv timme då man kommer hem, frisk luft och ingen trafik rakt utanför dörren. Mera lugn och ro. Det har för oss inget med coolhet eller ocoolhet att göra.

    Och jag är glad att jag kunnat vara hemma länge med barnen,2 år med Emilie och tänkte mig samma med Oliver. Skulle aldrig falla mig in att INTE bli hemma med barnen pga att jag sviker mina medsystrar. Här tänker jag nog främst på mina barns eget bästa och inte kvinnornas roll i sammhället.

    Men vi tänker alla så olika.

    • malin skriver:

      Okej, då slutar jag att fundera på coolhet, men jag har ändå lite svårt att släppa det här med att jag kanske inte kämpar tillräckligt mycket. Åh stön, obekvämt att ifrågasätta sig själv på det här viset!

  9. Pia skriver:

    jag ser det som så att Peppe har skrivit en fräsch bok med sina värderingar och ärliga tankar. Jag tycker det är så himla mycket lättare att vara en förälder och skapa egna värderingar om man får ta del av andras tankar också. Coolt eller inte, spelar väl ingen roll. Alltid hittar man något som svider, men också något som peppar/hjälper/ger insikt. Tro på dej själv, Malin! Du är ju så sjuttons kiva.

    • malin skriver:

      Ja men boken är ju verkligen extremt bra! Det är hälsosamt att fundera lite, även om det inte alltid är så bekvämt. Plötsligt började jag liksom ifrågasätta hela min existens, typ :)

  10. Nu har jag ju inte läst boken ännu (ska nog göra det i något skede) och inte har jag barn heller (men kanske i framtiden någon gång). Men det jag undrar är att vad jämnställdhet har att göra med var eller hur man bor? Kanske dethär är något jag skulle få svar på om jag läste boken? :)

    Men det jag ville säga är att vi drömmer om huset/radhuset utanför stan. Främst på grund av de orsakerna som Housewife rabblade upp. Dessutom tycker jag att du har världens finaste familj, härligt hem och ditt liv verkar hur bra som helst (såhär via bloggen sett). Tänk på att det finns dom som är avundsjuka på dig, ditt liv och allt du har.

    Jo jag ville också bo i stan och vara cool då jag var 25 men den fasen har liksom gått över. Jag behöver inte bo i stan för att vara cool. Känns nästan coolare att villa bo ute på landet då alla andra bor i stan i sina små lägenheter.

    • malin skriver:

      Nej det där med var man bor är nog bara en bisak. Radhus i Esbo används väl främst för att måla upp bilden av genomsnittsmamman enligt Peppe innan hon fick barn. Men det att den där genomsnittsmamman inte framställdes som något särskilt trevligt satt igång hjärnverksamheten på mig och därför grubblar jag nu så förtvivlat. För ingen är väl mera genomsnittlig än jag?

  11. Peppe skriver:

    Vitsi så jag var rädd för att läsa den här diskussionen. Fundera faktiskt på att helst skippa den för mitt eget bästa. Men tack för att ni är så snälla trots att ni inte tycker som jag. Och man måste verkligen inte tycka som jag. Jag är rädd, liten, osäker och bara en vanlig ocool människa.

    Och Malin, som du vet tycker jag att du är så jävla bra! Och rolig. Och kiva att hänga med. Och man får såklart bo var man vill, det har ingenting med jämställdhet att göra.

    • malin skriver:

      Haha, jag kan bara föreställa mig hur nervös jag skulle vara om det var min bok som diskuterades! Men du kan vara lugn. Du har skrivit en bok som berör och väcker tankar och du har gjort det med stil! Och eftersom jag beundrar dig så har jag faktiskt läst med eftertanke, som du märker :) Men jag har bara lite svårt att hålla mig fokuserad, det blir lite spretigt!

  12. Chefen skriver:

    Nu tillbaks till jobbet Malin.

    • malin skriver:

      Jag multitaskar ju för fullt! Äter lunch, gör månadskörningar och svarar på kommentarer!

  13. AnnaK skriver:

    Tack Malin, ett välskrivet och genomtänkt inlägg:)

    • malin skriver:

      Genomtänkt och genomtänkt…det var väl mera som en diskussionsöppnare, tankarna fortsätter och slår knut på varandra här i kommentarerna :)

  14. Sonja skriver:

    Hej vad kul med diskussion. Jag igen såg det hela som Peppes aversioner mot att förändras, tog det inte alls personligt. Men det kan hända att det beror på det att mitt liv och hela jag är så långt ifrån huvudpersonens tankar och liv? Även om värderingarna och jämställdhetstankar trots det är de samma.

    • malin skriver:

      Det är väl just precis det det handlar om! Men jag blev obekväm när det lät som om jag skulle vara just precis det som hon inte vill förvandlas till. Och resten kan vi läsa här :)

  15. Mia skriver:

    Denna diskussion var nu så intressant så jag måste nog köpa boken idag! Själv är jag nog Peppes absoluta motpool (enligt mig själv) i hur jag lever. Men, alla är vi olika o huvudsaken är väl att man trivs med det liv man har? Jämställdhet för mig är att båda är nöjda i ett förhållande. Förresten Malin, du är en skön typ att umgås med! Inga coolhetsfasoner, snarare skönt vanlig med fötterna på jorden o som man kan berätta vad som helst för! Kram!

  16. Soxxy skriver:

    Intressant ämne! Jag blev inspirerad att skriva ett inlägg om lite samma sak :)

    • malin skriver:

      Läste ditt inlägg och vet hur du känner :) Men man behöver kanske inte bestämma sig på förhand utan ta det lite på fiilis sen när den dagen kommer?

  17. Lina skriver:

    Hej! Angående jämställdheten tycker jag att ni alla ska läsa ”Skriet från kärnfamiljen”. Det var en otrolig ögonöppnare för mig som trodde att vi i princip var jämställda och att den som hellre VILL vara hemma ska vara det. Det är inte riktigt så enkelt om strävan är ett jämställt samhälle. Samhället och framför allt arbetslivet blir inte jämställt om det inte är jämställt i familjen. Det handlar mycket om pappan i arbetslivet – så länge han inte kräver att få vara mera hemma med barnet så kommer arbetslivet att vara väldigt ojämställt. Vilket bl.a. leder till att pappans arbetsgivare inte alls är lika flexibel när barn är sjuka eller pappan annars behövs där hemma. Det är alltid mamman som har huvudansvaret. Läs den här boken medsystrar – verkligen! Inte en sedvanlig feministisk tjatbok, utan oerhört allmänbildande – och ha också era män att läsa den!

    http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/

    • malin skriver:

      Ok, ska läsa. Men det kommer att krävas VÄLDIGT mycket för att jag ska kunna släppa min uppfattning om att det som jag och min familj vill göra alla gånger vinner över våra ”skyldigheter” i jämställdhetskampen.

      (Och btw så är det oftare min man som vabbar än jag, trots att han inte var hemma mer än pappaveckorna, beror väl helt på vad man jobbar med.)